Jag har märkt en sak med mina barn, speciellt jolls. Det är väldigt viktigt för henne vem som äger allt. Viktigt att säga att det är min eller din, deras eller vår. Som när vi käkade frukost imorse så sa hon till mig, "Mamma, ljusen är våras. Grannen får inte ta den". Det var även viktigt för henne och höra mitt svar och få bekräftat att det verkligen var vår, att ingen i världen får ta de ifrån oss. Hon minns också av vem vi fått saker ifrån. Vem som köpt vad. Hon har bra minne, min lilla tös. Om mamma suttit på en viss stol och ätit så måste hon sitta där nästa gång också, om inte annat så berättar hon gärna för mig varje gång vi är i köket att hennes mormor satt där, där på den särskilda platsen och ibland även vad hon gjorde och vem hon satt brevid. Undra om det är så vi gör våra barn, påpeker man vems som är vems ovanligt ofta utan att tänka på det eller är det bara viktigt för dom? Speciellt när man har en syster man måste dela allting och alla med?  Dom är båda väldigt fästa vid rutiner, man måste tänka sig för vad man säger och gör för de tar åt sig väldigt mycket och härmar, pratar och gör precis allt jag gör. Mycket säger man inte ens, bara en sån löjlig grej som att jag inte äter "vitan" i ägget så ska inte jollan heller göra det.

Igår bakade vi iallafall pepparkakor, resultatet blev ju inte det bästa men vad spelar det för roll?



Mjölet var roligast.



Jolls var riktigt duktig på det här med pepparkakor.



I ugnen..












Sen var det dags att städa. Tur att jag har världens bästa flickor som hjälper till <3



Jag tycker det är sorligt att vissa tycks komma undan med allt. En bra sak och allt är som bortblåst, vi raderar det förflutna så du slipper ta itu med det. Behöver aldrig stå till svars för något och inse konsekvenser av saker och ting. Just nu så förstår jag varför du är hård och kall, du vet att det bara är att vänta ut och säga rätt saker och alla följer dig igen. Det funkar inte så hos mig, inget är förlåtet tills jag ser ändring och inte bara lite fina ord och löften.