Det verkar vara så lätt, så himla lätt att bara köra över hela lasset på någon annan för att slippa dra på det själv. Att rensa sitt samvete genom att trycka det på någon annan, att kunna sova gott om natten i tron om att man själv inte är den felande länken. Det måste vara skönt att kunna göra det, att hela tiden hitta utvägar för att själv slippa stå för sina egna handlingar. Att beskylla alla andra för de beslut man tar, och gå i tron att allt är frid och fröjd och samtidigt tycka så himla synd om sig själv för att alla andra raserar ens värld. Sen måste det kännas bra att dessutom hitta andra människor som tror på en, som sitter där och delar ens sårade ego och tycker minst lika synd om dig som du själv. Som passar upp, nickar vänligt och instämmer på alla punkter. Som inte pratar emot, disskuterar hur förjävlig världen beter sig och hjälper dig med den sista övertygande känslan att faktiskt ingenting är ditt fel. Sen har vi ju det här med syndabocken, det måste ju förstås hittas någon som kan bära hundhuvudet, som man kan lägga skulden på och som man faktiskt förhoppningsvis kan få att må lite dåligt på vägen. Men det måste vara frustrerande att jag faktiskt inte är den där lilla människan längre som du kan säga åt vad jag ska göra, hoten och anklagelserna biter faktiskt inte numera och lögnerna får dig enbart att sjunka lägre än vad jag trodde var möjligt. Du tappar all respekt som fanns kvar och jag har helt gett upp hoppet. Jag vill inte veta längre, blanda inte in mig. Gör vad du vill, men ingen kan någonsin komma och säga att jag inte kämpat mig upp från botten och faktiskt har det väldigt bra nu, och att du borde stå på tur. Du borde vara den som kämpar precis som jag gjort men som vanligt så väljer du en enkel väg. Det är enklare att hota och få sin vilja igenom, spela med de sämsta korten på handen och hoppas på att du ska slippa ändra på dig. Sen att folk stryker med och far illa är inget som rör dig i ryggen, så länge du själv slipper göra något och det gynnar dig. Det är som att gå på dagis igen, där man tar de bästa tricken och även lite ruffochknuff för att få den där saken man så gärna vill leka med. Att få lite skäll kan man ta, och även svara emot på om det ger en det man vill ha. Sorligt att det ska behöva vara på den nivån där vi ska kasta grus i ögon på varandra. Men beskyll gärna mig för allt, hota mig och mata mig med lögner för jag är över din nivå. Den dagen du kan ta en normal disskution med mig och vi kan reda ut detta som de vuxna människor vi faktiskt måste vara så kan du komma, allt annat tänker jag bara ignorera. De beslut du väljer att ta är upp till dig för jag tänker köra på som jag planerat. Sen får du tycka och göra vad du vill, håll mig utanför bara för jag har varit där en gång och det finns inte en chans att jag vill tillbaka dit igen. Jag tänker blunda och inte lyssna förrän du vaknar upp och kommer med något vettigt. Att jag skulle behöva svälja min stolthet kan du ju säga tusen gånger om till mig men jag vet att jag redan gjort det hundra gånger för mycket för dig. Att jag skulle vara svartsjuk kan du ju också köra med, men jag bara undrar vad där finns att vara svartsjuk på? Anser du att jag missar något när jag inte lever i ett förhållande med lögner svek, ovisshet och en känsla av att vara nertryckt?