Idag, när jag stod där i mitt fönster för att lista ut vilket det smartaste sättet var att ta sig till dagis var så bestämde jag mig för att det borde vara stadsbussen men ack så fel jag hade. Med tanke på all snö som ramlat ner nu igen så undrade jag för mig själv om det var så klokt att ta vagnen? Men mindes då också hur extremt jobbigt det hade varit att ta pulkan upp med barnen sist, enbart uppförsbacke. Men om man jämförde, så var ju faktiskt pulkan lättare än vagnen. Hm. Men stadsbussen kan jag ju ta, inte så långt att gå med vagen. Går dock ingen imorgon men det fick lösa sig då tänkte jag, då var det iallafall neråt jag skulle och ingen tid att passa. Så det blev stadsbussen jag beslutade mig för att ta. Men, först var den försenad. När jag äntligen ser det och drar en suck av lättnad att den inte var inställd så kör den minsann rakt förbi mig. Tittade inte ens åt mitt håll. Den ragatan bara drog på förbi mig och ignorerade mig totalt. Vilken besvikelse! Jaja, har ca 15 min på mig att ta mig upp till dagis men ja, visst. Det löser sig väl. Kämpade och slet med vagnen den hela långa vägen upp och försökte ta det i rask takt, mina vader skojar vi inte om. Väl uppe - helt slut. Sjukt vad det är jobbigt att gå i snö med barnvagn med två barn i.


Igår så visste jag inte vart jag skulle bli av, jag visste inte heller om jag var ledsen eller mycket förbannad. Frustrerad var jag, ville hoppa och skrika till alla människor som inte förstår. Eller nej, förstår gör de nog men det är kanske lättare att titta åt andra hållet. Vad vet jag? Det slutade iallafall med att jag lugnade ner mig, tog mig till sans och accepterade. Jag behöver inte bry mig om andras åsikter. Jag behöver inte se eller höra det, för det gjorde verkligen ont i mig. Ända in i själen kändes det för ibland är livet så jävla orättvist. Jag har gjort allt, gett upp allt och kämpat som ett djur. Det har varit en lång och hård väg, men jag har gjort allt som krävdes av mig men insåg igår att tydligen är det lättare att ge upp, gömma sig, ljuga och bedra för då får man bättre feedback. Eller? Jag blir inte klok på det, och det är inte rätt, det är fan inte rätt att du ska få höra det orden, få skriva de orden eller ens vara en del av det. För du har gjort inget som säger att du förtjänar det. Du valde bort, du valde att ljuga och du valde annat och jag förstår absolut inte hur det redan kan vara sopat under mattan och det är frid och fröjd hos alla nu? Hur kan man glömma och förlåta så lätt? Det du gjort så många gånger som sårat så många människor, du borde faktiskt få ta lite konsekvenser för det någon gång. Men aldrig, du väntar ut och folk verkar acceptera. Men hos mig finns det inget sånt, det är att vara där och ställa upp eller så kan vi vara utan. Jag tänker inte bli sårad en gång till, alla hårda ord du jämt använder för att bryta ner mig och få mig att framstå som världens hemska människa när det egentligen är jag som bara försöker göra allt rätt. Ni andra - ni sparkar på mig. Det gjorde verkligen ont i mig, såhär illa berörd har jag inte blivit på länge.


Nog om det, idag sitter jag på jobb och har noll gäster. Förstår ni, noll? Jätte kul. Jätte kul att jobba nio timmar idag, natten och 8 timmar imorgon utan ett dyft att göra. Eller jo, städa. Städa gör jag, fixar och donar där det behövs men tiden är långsam och saker verkar gå fort. Jag ska sitta här till elva, phu. Minuterna går inte så snabbt som de borde och det är verkligen en fantastisk lördags kväll att spendera på jobb! Saknar flickorna <3