Började ju som sagt inte förrän 20 ikväll, alltså skulle barnen lämnas sju. Vilket var ovanligt och otroligt jobbigt idag. Trots deras glada ansikten som vinkade i fönstret när jag gick så skar det minsann i mig att lämna dom. Brukar aldrig känna på det viset, men visserligen lämnas dom ett i vanliga fall och det kanske inte blir så påtagligt då? Nu var det precis innan de brukar gå och lägga sig, hade pyjamas under overallerna och jag fick inte ge dom en puss godnatt precis innan de somnar. Vilket jag självklart inte gör alltid eftersom jag jobbar ett par nätter i månaden men nu blev det så uppenbart. Ush, det var jobbigt iallafall men så längde de var nöjda och glada, vilket det verkade som, så är jag glad. Men just i den sekunden så önskade jag så innerligt att jag hade normala arbetstider och inte alls behövde lämna dom kvällar.

Påvägen ner var det himla lurigt också. Jag skulle gå inom lägenheten för att hämta upp tvätten och ja, jag vet inte varför jag inbillar mig att det skulle vara bättre att gå på asfalt än i snön. Det var iallafall glashalt på asfalten. Vilket jag upptäckte ganska snabbt. Dessutom har jag ingen aning om varför man grundlurar sig själv så mycket att man går runt och tror att det är mindre halt i uppförsbackar och på rakträckor än i nedförsbackar. Jaja, man är ju inte ensam om att se lustig ut iallafall, får väl trösta sig med det. Skulle antagligen behöva ha något annat på fötterna än mina stövlar som är helt blanka undertill också. Får väl försöka ge mig ut och leta efter något passande så jag slipper se ut som en idiot och trilla mig gatan fram.