Det var en bra dag igår, Marie och hennes lilla familj var på besök. Lite fika, lite bus, mat och en massa att ta igen. Dessutom fick man träffa underbart lilla söta Leia. Flickorna fick öppna lite julklappar och efter de åkt var där en massa att plocka undan. Ja, lika bra att ta det direkt så det gjorde jag. Plocka undan, dammsuga och diska. Efter det var jag totalt slut och tjejerna med så de fick hoppa i säng och jag fastnade framför tv:n och sexandthecity filmen. Tyckte där var ett jäkla liv utanför och insåg snabbt att det var lördag, dagarna går så himla snabbt och snart står en lång arbetsvecka framför mig och innan man vet ordet av det så är det jul.



Flickorna & Leia <3


Igår, när allt hände och skedde så att säga så fick jag en märklig känsla. En känska av ingenting. För precis så kände jag - ingenting. Jag var liksom inte förvånad, jag blev inte ledsen och hade inte ens ork att bli arg. För vad tjänar det till? Men det kändes annorlunda. Precis som om det för första gången gick upp för mig att jag behöver inte den människa i mitt liv som sårar oss mest. Det finns ingen plats för honom längre, han och hans tomma löften. Jag ville inte ens veta, för jag brydde mig liksom inte längre. Ofta har man sagt saker för att övertyga andra eller kanske sig själv, men det behövdes inte igår. Igår var allt bara så självklart. Ett liv utan dig är ett bättre liv, iallafall tills den dagen du inser vad som är viktigt. Men det var härligt, att ha stängt det kapitlet och gått vidare på både det psykiska och fysiska planet. Som jag sagt innan, historien upprepar sig och jag är så förbannat glad att jag står utanför och slipper det jag vet som komma skall.

Är van att sitta med frågor ingen har svaret på,
Och bara följa med dagen och låta vardagen gå.