Jag vet inte längre vad jag gör, mina tankar flyger iväg och vill saker som jag vet, som jag är så säker på, att det kommer aldrig gå i lås! Varför, varför vill man alltid ha det man inte kan få? Jag är utom kontroll, utom rädding, det är försent. Varför låter man sig själv gå igenom sånt här när man vet? Vet hur det kommer sluta, vet att man står där med skägget i brevlådan till sist. Ibland borde jag inte ens kunna öppna min mun, inte styra mina egna tankar. Varför? Fan, ibland avskyr jag mina handlingar. Mycket jag reagerar på är så onödigt, jag är så lättirriterad och fattar så drastiska beslut. Jag har kanske gjort fel, jag vet inte. Jag vet bara att jag håller på att bli galen, förlorar mig själv i detta. Måste ordna så mycket nu, så mycket att lappa ihop och hela jag känns som ett vrak. står inte ut med att vara ensam, står inte ut att sitta inom fyra väggar och känna mig själv kippa efter andan. Jag måste göra något, sysselsätta mig, annars är där för mycket som rör sig i mitt huvud. Jag vill må bra, jag vill inte att det ska vara såhär. Såfort jag blir ensam så är det kört, måste prata med någon för att inte mitt inre ska skena iväg. Jag har inte kraft, ingen ork att reda upp något. Vet att där är mycket som ska göras och väldigt långt kvar men kan inte förmå mig själv att göra något. sitter som förlamad, med min hjärna i ett enda virrvarr. Varför gör jag så här mot mig själv?