Sådär på en söndag kan min hjärna få spel och slänga fram en del poetiska och mycket fundersamma tankar.  Just denna söndagen är inget undantag. Jag vet inte om det är för att jag är så otroligt övertrött som mina hjärna flippar ut och bara ger fritt spelrum för precis allt eller om det bara är något magiskt över just söndagar, antagligen inget jag någonsin kommer få svar på.  Just denna söndagen, mycket tidigt på morgonen hade jag en konversation med en något kanske annourlunda människa. En människa som både antagligen varit just där jag nu står i livet  men som just nu tagit sig väldigt långt ifrån det. Personen står dit jag strävar och kämpar så hårt för att komma, det som får mig att hålla mig ovanför vattenytan för att jag vet att en dag är jag där och då är denna perioden just ett minne blott.
Nog om det, det jag vill komma till är att jag minsann söka mig nytt jobb, en kickass jobbansökan som jag vet kommer slå dem med häpnad. Men nu är frågan, känns det bra? Jag trivs så bra på contan, jag trivs bra med de jag arbetar med och kan allt där, som en trygghet. Restaurangen är himmelriket för de i branschen eftersom man slipper fruktansvärt sena kvällar och massa helger. Men samtidigt, de har inte jobb nog till mig. De har inte den anställningen jag behöver och jag får inte den lönen jag måste för att kunna överleva. Jag måste vara egoistisk och tänka på mig själv, det går inte ihop som det är nu och även om det kommer en sommar med så mycket mer jobb än nu så kommer där även en vinter, och jag fixar inte en vinter till!
Jag är så kluven, jag vill en sak men ödet har bestämt något annat.

"Jag menar jag vill ha det bra som de rika har
om dom är hänsynslösa är jag likadan"