Min kropp är inte byggd för att vara sjuk, oftast är jag friskt när alla andra ligger men just igår så kände jag hur min kropp förberedde sig, ställde in sig på ett visst läge för att kunna stå emot rivjärnet i halsen, betongkepsen, kaktusen som växer sig bakom ögonlocken och sniglen i näsan.  Imorse när jag vaknade så insåg jag att barnen mådde ungefär likadant som jag, naturligtvis! Men vi tog lite ipren och har sovit nu i ungefär 3 timmar och jag tror vi alla känner oss en smula bättre faktiskt, man kan ju hoppas det håller i sig.
Dagen igår var kaos, eller vad man ska säga. Jag tyckte själv att jag hade en bra dag. Men som vanligt när jag tycker att mina dagar ser ljusa ut och jag går med en fjäril i magen och lätta steg så är där alltid något som puttar ner mig så jag faller en bra bit. Förtänar jag det? Försöker karma lära mig en läxa? jag vet inte.. Just nu sitter jag här och ignorerar allt, jag vet att inget kommer leda någonstans ändå hur mycket jag än vill och den här jävla snön knäcker mig..