Idag var jag först förbannad, förbannad för att de ringer från dagis för varje lite struntsak. Lite varm betyder tydligen att de måste hem. okej fine, det kan jag väl ta. Barnen sätts först, okej. Men sen, ringer till varenda kotte man känner och ingen kan. jaha, vad gör man? Ingen som kan ta ens pass. Jaha. nejmen visst. Så bra då, att jag inte kommer ifrån jobb heller. Fick äntligen mamma att ta dom, tack så himla mycket. Guldvärd! Började lugna ner mig, kommer ner till datorn och hittar ett mail. "Skärpning!" Hm? Bara jag? jajamenvisst, gå här och le åt mig hela dagen och sen ska jag skärpa mig. Jag ska tydligen göra allt. Jaja, förbannad igen. Allt allt allt allt. Men det rann av mig nyss, allt rann av mig på ett kick när jag fick höra detta. Jag vet precis hur det är och jag kände en kall rysning genom kroppen. Det händer inte. Det finns ingen värre. Det finns alltså absolut inget värre. Ingen ska behöva gå igenom det. Jag vet, tro mig. Jag vet hur det är att tvivla på sig själv, tro att man är något man inte är, tro att man aldrig räcker till. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag finns här iallafall, för jag vet.

Jag har minsann varit duktigt både igår och idag, Inget mat efter klockan sex, bara frukt. Var ute och gick i 1½ timme med barnen igår. Åt mina 3 ägg till frukost med lite gröt. Kanske pågod väg till bättre matvanor. En tonfisksallad blev det igår också. Samt bara simpelt och gott kranvatten. Kanske kanske kan detta gå trots att jag inte har allför mycket tid till att bege mig till gymmet som jag borde ha. Kanske. Vi får väl se. Knappt har jag skinn på fingrarna heller. Jädrans Cillitbang, tydligen så effektivt att skinnet hängde med smutsen. Härligt. Mina fingarar är ju inte alls obehagliga. Neeejdå. Braaa. Nej, nu får jag väl jobba vidare. Då.