Det är söndag idag. Söööndag. En dag då jag inte alls vill sitta på jobb. Jag vill bara var hemma, mysa i soffan med kidsen och slänga ihop lite mat. Har inte varit hemma sen i onsdags och imorgon blir det väl inte mycket av det heller, eftersom jag ska jobba då med. Första ledighet på tisdag efter att ha jobbat 8 dagar i rad. Man ska väl inte klaga, det blir ju bra med pengar och så, men just nu vill jag bara vara hemma. Något speciellt med söndagar som gör att det är mysigt att vara hemma, en vilodag helt enkelt. Jag borde verkligen vara hemma, men det blir jobb nästa söndag likasåväl som denna. åh, ibland skulle man haft 9-5 jobb mån-fre. Men hur kul vore det? Ingenaning egentligen, har aldrig haft ett.

Ibland beter sig vissa människor underligt, har ni märkt det? Ibland så försöker man vara rak och ärlig, men vad tjänar det till? Det bara slår hål på den förbannade bubblan man skapat åt sig själv och sanningen blir slängd som en örfil i ansiktet. Fast samtidigt är det bra att veta, man slipper leva i ovisshet och egentligen är det ju bäst att ta den där örfilen direkt, den lär ju komma förr eller senare. Men när man nu tagit den, när man nu känt av den och beslutat sig för att glömma den, varför fortsätter det då? Varför försvinner allt inte under en sten och glöms bort? Precis som om det aldrig funnits? Varför blir allt precis som vanligt ändå? Fortsätta som inget har hänt. Hm. Ja, jag orkar inte grubbla. Jag har iallafall glömt och gått vidare, vad du än gör för står för dig.