Idag gick jag förbi en biosalong, som ni vet så är där en massa affischer utanför och en fångade mitt öga. "I rymden finns inga känslor". Tänk om det vore så enkelt? Att man kunde åka till ett ställe och kanske komma därifrån utan att känna ett dyft, att alla de hundrakilos tunga känslorna som hugger en i hjärtat var dag bara skulle vara puts väck? Man skulle vara som ny och starta om, gått vidare utan att knappt veta om det och enbart känna lycka. Vore väl något? Ivarjefall ibland, men det är iochförsig aldrig en lösning. Att sopa saker och ting under mattan när någon förr eller senare ändå flyttar den där förbaskade mattan och allt det där man haft sånt jobb med ändå skulle komma fram igen. En människor utan känslor är väl kanske inte en riktigt människa? Något måste man ju känna, och ibland är det säkert bra att få sig en känga iblan för att vakna upp men när livet inte alltid ser så självklart ut så kan man iallafall få drömma om den där platsen som kanske inte har plats för känslor?

Idag var en tung dag, jag städade ut och avslutade ett kapitel. Nu är det finito, nu finns där liksom inget mer. Jag höll mig iskall och försökte att inte släppa en tår, trots att det var otroligt jobbigt. Inget att tänka på utan nu finns det bara plats för flickorna och våran lilla värld i vårat alldeles egna krypin med saker som bara är våra. Vi mot världen. Det allra finaste jag har.
Jag och jolls har byggt lego hela kvällen, en tågbana och ett litet hus. Nikky ville inte alls vara med, hon ville bara sitta i sin mormors knä i soffan och läsa bok. och testa alla hundratals skor i hallen förstås och dra runder dom i hela lägenheten, det roligaste som finns. Jolls gjorde lite mat till oss sen bestående av pepparkakor och delade varenda pepparkaka i 1000 bitar så dammsugaren får väl åka fram en stund imorgon innan det blir jobb igen. Nu ska jag försöka städa udan lite här innan det blir sängen, ett jobbigt pass som väntar mig på jobb..