Fick ett väldigt märkligt samtal på jobb igår. Ibland undrar jag om hissen gått ända upp hos alla?
Dessutom så är jag väldigt nyfiken på vad som händer, men för stolt för att fråga. Något är på gång, något som jag fasar för. Jag är rädd för hur jag kommer känna och om jag vågar släppa taget? Står jag ut med att inte veta?
Sen är jag en smula besviken på mig själv, jag vet egentligen inte varför eller om jag egentligen bara är trött på den hopplösa situationen. För ibland känns det just så, hopplöst. Man blir bortvald för att man själv gjort många dumma beslut. Men det var ju då det, varför måste man bli dömd för saker som hände för flera år sen? Så bara för att man har lite i bagaget, duger man inte då?
Vissa dagar känner man sig så ensam om allt, jobbigt att alltid komma hem med fullt av saker att berätta men inte en själ att säga det till. Inte ens att ringa, inte längre. Jag vet inte vart eller till vem jag ska vända mig längre.
Känns som om allt ryckts ifrån mig, historien upprepar sig men denna gången står jag utanför och ser på.


Kommer du med lösningen, eller är du en del av problemet?