Ibland väcks hoppet en smula, synd bara man låter det hända eftersom det ändå krossas lika fort igen. Man vill ju hoppas, inte för min egna skull och därför blir fallet ner värre än man väntat sig. Det tar hårt, jag vet det så jag borde inte låta det hända. Man vill ju så gärna tro på orden och alla de löften, men jag har slutat tro.

Klockan är lite över elva och jag borde redan sova, börja redan tolv imorgon och mycket som ska ordnas innan dess. Får väl se om jag får någon ro inatt, mycket som rör sig i huvudet just nu. Flickorna sover gott och har gjort det nu i tre hela nätter, underbart. Mina små änglar, mitt allt och jag kan inte mer än ställa mig frågan varför du inte känner likadant?