Att hålla huvudet kallt är tydligen inte min melodi. Jag försöker, jag gör verkligen det. Försöker stå ut, stå ut med alla dessa förbannade tankar och handlingar som jag så gärna vill göra men jag vet om att jag inte ska. För det är inte mitt problem längre, ligger inte på mitt bord. Det är inte upp till mig att påtvinga någon någonting, inte mitt beslut att fatta. Jag vill så gärna att du ska förstå, att du ska förstå hur mycket du förlorar och vad det egentligen är som du kastar bort. Slänger iväg något som borde betyda allt för dig. Jag vill skrika, hoppa och dra i dig tills du inser det, inser att du har en chans och den har du nu. Den kommer inte igen, inte en sån här bra. Men som sagt, inte upp till mig att avgöra vad som är viktigt för dig. Jag kan inte säga att jag inte försökt iallafall, för det har jag med måtta. Jag har försökt banka in det, skrikit, gråtit, bönat och bett. Men inget biter på dig, du är hård som sten och från och med nu tänker jag inte hjälpa dig mer. Du ska själv få inse vad som går förlorat. Det kommer säkerligen dröja, men jag måste försöka hålla mig kall. För jag är trött på att kämpa för något som ändå inte leder någon vart. Som att prata med en vägg, noll respons. Jag önskar innerligen att du snart vaknar upp, men jag har dock ingen större tro på det. Jag vet vad jag måste göra, jag finns inte vid din sida längre. Du väljer ständigt bort mig, förnedrar och smutskastar mig. Ändå har jag alltid stått kvar, men jag är inte snäll längre. Jag vet vad som är viktigt för mig och jag kommer aldrig att ge upp det finaste jag har. En dag kanske du förstår, en dag.. ..