Varför gör jag såhär? Varför öppnar jag inte munnen och säger ifrån? Nej, istället sitter jag bara där, som ett fån och låtsas som om jag inte skulle bry mig ett dugg. Jag förnedrar mig själv, och gråter i tysthet. Varför är det så svårt att säga som det är? Jag är inte dum, behandla mig inte som om jag vore det. Varför ska jag vara så snäll hela tiden, lyssna som om jag bryr mig och som om jag tycker det är goda råd fast att jag stilla tänker för mig själv att jag inte är dum i huvudet, trots enbart mina tjugo år så har jag gått igenom mer än de flesta. Men jag får skylla mig själv, jag fortsätter precis som om det skulle leda någon vart. Allt står still och har gjort det länge, kommer förmodligen alltid göra det. Jag är trött på att höra att jag är en vän fast att jag aldrig blir betraktad som det när människor finns runt omkring. Jag känner mig som en fruktansvärt liten och ensam person och har inte en aning om hur jag ska ta mig ur denna grop jag grävt åt mig själv. Jag är svår att nå, jag skyddar mig själv med alla medel och har svårt för att tala om det som tynger mig mest. Ibland undrar jag vad jag gjorde för fel? Vad gjorde jag för att hamna här och känna såhär. Har alltid föraktat männiksor som ser livet på det sättet jag själv gör just nu. Jag tror jag vet vad jag måste göra, men kommer jag någonsin hitta orken till det? Kommer jag någonsin lita på de som kallar sig vänner när jag senast kände på kniven i ryggen denna morgon?



Då när min frihet är slut
Och jag är tyst
När gnistan för livet har
Blåsts ut