Varför, varför invaggar jag mig själv i en falsk sorts inbillning om att allt ska bli bra? Att allt skulle ordna upp sig, alla skulle vi vara vuxna och ta vårat ansvar, sluta med egocentriskt beteende och se vem som har störst prioritet? När jag vet, vet så väl att det kommer dröja innan allt skulle vara så enkelt. För det är aldrig så enkelt. Det krävs mer att förändra en människa, och även om jag tycker att detta borde ha varit tillräckligt så är det så enkelt att trilla tillbaka och speciellt när man vägrar inse att allt det gamla inte var bra. Allt kan inte vara på dina villkor, det kan inte vara när det bara passar dig. Jag önskar allt vore enklare, att du verkligen vaknat upp och insett vad som är viktigt. Är så förbannat trött på att kämpa mig blodig, känner mig bara dum just nu för att jag försöker vara snäll men ändå får jag inget för det. Känns som om alla skrattar bakom ryggen på mig för att jag är så naiv, för att jag försöker vara snäll men ändå kan jag inte ens få ett enkelt svar tillbaka.