Snuvad på konfekten.
Eller?
Det känns ledsamt. Jag blev uppriktigt sårad och känner mig fortfarande ledsen. Jag orkar inte bli arg, vad tjänar det till? Inget. På något sätt är jag inte förvånad. Men, ja. löjligt nog så känns det. Hade sett fram emot det. Ibland undrar jag hur det vore att inte hamna på andra plats jämt. Känns som om jag gjort det alltför ofta. Spelar tydligen inte heller någon roll att man erbjuder sig och försöker vara snäll. Folk trampar på en ändå.
Jag vet iallafall vad jag själv står, och att jag inte vill känna såhär igen. Jag får väl börjar på nya kula, vara ensam om det är det som krävs för att slippa känna sig såhär bortvald. Uppenbarligen gör jag något fel, kanske är det bara mig?

Tramsig som jag är just nu så kunde jag inte låta bli att fälla ett par tårar här på jobb. Att man kan känna sig så fruktansvärt ensam och liten ibland. ..



Idag har jag ont i själen.