Den 23 september. ofattbart. Trodde aldrig denna dagen skulle komma, och nu när väl tiden är inne, varför känns det inte annorlunda? Har jag inte förstått än? Ibland får jag känslan av att det alltid har varit så här, ibland att det hände igår och är över imorgon. Har tiden gått otroligt sakta eller fruktansvärt fort? När jag var mitt i det kändes tiden oändlig, slet som ett djur för att få ihop varenda pusselbit av mitt liv och ändå räckte jag aldrig riktigt till. Det tar mycket på ens perasonlighet och sättet att må när man ständigt bär på känslan att aldrig räcka till. För  det gjorde jag aldrig, men jag är heller inte två personer utan en person med heltidsjobb, 2 små barn och helt utelämnad till ödet. Det är svårt att samtidigt stå på jobb som att vara hemma med två sjuka barn. Det är otroligt jobbigt att höra ens två åriga dotter säga till en att hon faktiskt inte vill till dagis, hon vill faktiskt bara få vara hemma. Ännu jobbigare är det när jobbet, som jag är så otroligt beroende av inte alls accepterar förklaringen att man måste vara hemma för att barnen har hög feber. Att behöva veta sin plats och veta att man är fort utbytt samtidgt som barnen bönar och ber att man ska vara hemma. Förhoppningsvis så slipper jag utsättas för det mer, flrhoppningsvis ser livet enbart ljusare ut och jag kan få vara jag igen. Att slippa kämpa varje dag och kanske få lite hjälp på vägen av någon som faktiskt också har ett ansvar. Jag kan inte mer än att hoppas..