Efter att ha stigit innanför dörrarna så höll jag mig samlad och undvek repan. Undvikit människor hela dagen i rädsla av att den där kokande känslan återigen ska bubbla upp inom mig. Blir lite rädd för mig själv emellanåt. Efter att folket gått hem och nästintill ensam som jag blev så urartade detta ansträngande i total trötthet. Kände mig som en geléråtta och fick trötthets-fniss. Inte nog med det, fick kämpa mig igenom pyttipannan men tillslut stod det mig så långt upp i halsen att jag inte fixade det, jag får gå hungrig helt enkelt. Nu är två konferans-salar städade och jag har ett tvättberg att vika, dum som jag var satte jag mig ner, farligt när man är så där urtrött. Nu har jag lite svårt att resa mig upp, ska bara hälla ner kaffet sen så kanske, kanske ..


<3