Godmorgon? Är det någonsin en riktigt "god" morgon? Jag är absolut ingen morgon människa. Imorse ville jag bara stänga av min förfärliga väckarklocka, vända mig om och bara somna in igen. Hade det inte varit skönt? Nej men då är man på jobb, en massa måsten som väntar på en. Dessutom är detta ingen bra söndag. Jag brukar annars ta det lugnt om söndagarna, bara just för att söndag känns som om man ska ta det lugnt. Här är lite folk i huset och man kan slappna av på ett annat sätt. Men om ja, cirka en timme så kommer stället stormas av övrig personal och chefer för att sedan bli ytterligare fullt med hjälp av 54 st partyglada pensionärer. Vi ska nämligen ha 80-års kalas här, en födelsedagslunch. Kan bli trevligt men jag förstår inte för mitt liv varför alla stirrar upp sig så kolossalt över detta? Man skulle nästan kunna tro att kungen var på besök, vänta lite så ska jag bara rulla ut röda mattan ...

Så här sitter jag i lugnet före stormen, ska försöka slänga i mig lite frukost innan alla kommer och det inte blir av. Mina matvanor har ändrats sen den senaste tidens sjukdomar och jag är definitivt inte alls lika pigg på att äta som jag brukar vara. Emellanåt kan det gå långt in på dagen innan jag inser att jag faktiskt inte fått i mig frukost än och får nästintill tvinga mig till att få ner något. Det är inte det att jag inte vill, utan kroppen har nog svårt att vänja sig vid att det faktiskt inte ska komma upp, utan att det stannar där nere. Jaja, tidsnog lär jag ha tillbaka min aptit.

Sen är jag så jäkla kluven när det gäller allt och speciellt hur jag ska gå tillväga med saker & ting. Efter ett samtal som varat långt in på natten och som i många avseende satte spår i mig så vet jag inte riktigt vad jag vill längre. Samtidigt finns där en enorm längtan inom mig, jag tror att jag gör saker svårare än vad de är. Men där är så mycket att ta hänsyn till och man funderar så mycket på hur det skulle varit om jag ställt mig annorlunda i mina beslut. Jag borde bara koppla bort och låta tiden lösa detta, för det är väl egentligen inget jag kan tvinga fram. Sen efter samtalet så har jag mycket mer förståelse, samtidigt inte. Jag kan ha förståelse för hur det känns och för hur en vissa personer reagerar i ett visst sammanhang, men var finns samvetet i det hela? Någonsin tänkt på alla de personer som gång på gång blir överkörda? Ett annat tänk, är tydligen svaret. Går det att skylla på de? Det är egentligen tiden nu efter som sårat mig mer än någonsin även om jag har lättare för att inte ta åt mig. Vissa ord bränner värre än andra. Jag undrar just om det handlar om att ha makt, makten att kontrollerar hur en annan person ska få känna och må. Omedvetet också tydligen. Jag vet inte, jag är så annorlunda.