Minuterna släpar sig praktiskt taget fram. Okej, jag har varit här i åtta timmar nu. På jobb alltså. Det återstår 4 timmar tills jag får gå upp på tredje våningen, duscha och gå och lägga mig. Dom 4 timmarna kan jag säga, kommer kännas som en vecka. Jag går här, jag släpar fötterna efter mig och gör allt mycket mycket noggrant. Jag tar tid på mig, jag läste allt som gick att läsa i tidningen, jag putsar, städar och har mig, men inser att hur sakta och hur mycket jag än har gjort något, så har det ändå tagit för lite tid. Tycker i vanliga fall att man inte har tid till något, får aldrig något gjort. Men just idag, lördag kväll, så finns det tid så det räcker och blir över.

Jag gick här häromdagen, efter en konversation med en annan människa så kände jag en viss saknad. Saknad över något som gått förlorat men som egentligen inte vore försent att ta tag i. För en sekund så funderade jag nästan på att dra iväg ett sms, något i stil med att det som har skett har skett, vi lägger detta bakom oss, eller? Men sen kom jag på andra tankar. Det borde faktiskt inte vara jag, låter väldigt trångsynt jag vet. Men jag tänkte att jag kunde avvakta lite iallafall. Idag, idag är jag väldigt glad för det. Glad att jag tog det beslutet, att jag inte i det svaga ögonblicket gav med mig. För efter att få höra vissa saker, nu ska man kanske inte lite på allt som kommer i andra hand men just i denna situationen tvivlade jag inte särskilt mycket på att det inte skulle vara sanning. Jag kände mig förråd. Av många. Men allra mest så kände jag mig sårad, för har jag verkligen aldrig betytt något? Det är lätt att prata på när personen det berör inte är närvarande. Jag önskar ni kunde säga de orden till mig istället, för om ni verkligen anser er ha rätt, varför är det då så svårt att stå för era uttalande? Det allra värsta med hela den soppan, det är egentligen att det är människor som vistas runt mig varje dag och jag har aldrig ens tänkt tanken att de skulle tycka så. Sorligt.
Vid tolvslaget när klockan slog 2011 istället för 2010 så funderade jag på nyårslöften. Sen drog jag slutsatsen att jag faktiskt inte behövde det, för varför ska jag bara ändra på vissa saker en gång om året och vad är det som gör att man inbillar sig själv att ett nytt år ska förändra något? Men sekunden den sanningen nådde mina öron så beslutade jag mig iallafall att detta året ska gå helt och hållet i ärlighetens tecken. Dessutom så har jag lärt mig en läxa, alla behöver inte veta allt. Dom kan ju spekulera, det verkar dom vara bra på?