Min energi tar slut, du slukar allt. Jag förstår inte varför man vill såra en annan människa så till den milda grad, har du ens någonsin älskat mig? Jag har svårt att föreställa mig det, jag har svårt att förstå varför man isåfall gör som du gör överhuvudtaget? Jag förstår inte heller varför allt måste vara så komplicerat. Allt var bestämt, alla var nöjda och det var lugn och ro för hela slanten. Helt plöstligt så förvrängs det, hårda ord riktas mot mig och jag står där som ett fån och förstår ingenting. När jag frågar vad som pågår så får jag ändå inget svar. Jag blir bara fortsatt översköljd med anklagelser fast att jag inte ens sagt något. Hur kan man missförstå ord som inte ens blivit sagda? Allt känns rörigt och jag försöker sortera ut de saker som sägs av betydelse. Men så mycket onödigt tjafs där emellan att jag orkar inte längre lyssna. Jag orkar inte höra på, för du knäcker mig. Är du nöjd då? Är det till den punkten du vill komma? Jag har varit fruktansvärt tålmodig, jag har haft överseende med det mesta och jag ordnar allt så det ska bli så bra som möjligt. Det mesta har skett på dina villkor, tyvärr. Du borde inte komma undan med så mycket och jag borde stå på mig bättre. De få villkor jag har, de gör mig tydligen till den hemskaste människa på jorden. Är det verkligen så fel att ställa krav när där är barn med i bilden? För jag har inte hjärta att göra något annat. Jag har inte den psykiska förmågan att koppla bort känslorna jag skulle fått när jag inte vet ifall mina barn har det bra. Jag skulle aldrig stått ut med mig själv och att inte veta, sitta där och undra ifall allt verkligen står rätt till och om de har den trygghet de förtjänar. Jag önskar att du kunde se det från deras perspektiv någon gång. Se till deras bästa, anstänga dig för att lära känna och skapa de banden emellan er och få tillit och trygghet. Men det är bara pang på rödbetan. Allt ska gå så himla fort och om dom känner sig trygga eller ej, det bryr du dig inte ett dyft om. Du bryr dig om hur du känner, att du längtar gör inte automatiskt att dom är säkra med dig och jag önskar du kunde förstå det. Att vara pappa är mer än att bara biologiskt sett vara det, trots att man är en pappa på pappret betyder det inte att man är det i verkliga livet. Antingen är man med fullt ut, annars är det nog bättre att hålla sig borta. Man kan inte sortera ut de saker som man själv anser sig vara viktigt och strunta i resten. De tråkiga sakerna måste också göras och de jobbiga perioderna är bara att ta sig igenom. Man kan inte bara lämna då, för att det inte passar en själv. Man kan inte heller välja vad man anser sig behöva vara med på och man kan inte heller bara vara där de roliga stunderna. Du viftade bort ett utvecklings samtal med åsikten att de ändå bara gick på dagis. Som om det skulle spela någon roll? Som om de skulle utvecklas mindre för att de går på dagis och inte i skola? Jag förstår mig inte på dig. Jag vet bara inte vart jag har dig och du tömmer mig på energi likt inget annat. Ibland känns det som om ditt mål är att trampa på mig tills jag ger med mig, och du slutar aldrig. Jag vänder in och ut på mig själv varje dag, när det enda jag vill ha är lugn och ro. Är det för mycket begärt?

När du väl fått in en fot så stampar du sönder allt.