Idag när jag satt där hemma, totalt utmattad av bara tanken på att resa mig från soffan så ville jag absolut inte behöva gå ut. Jag ville inte heller ta mig hela vägen upp till flickornas dagis för att lämna av dom och verkligen inte bege mig mot jobb. Jag ville bara vara hemma. Bara få vara. Utan smink, utan några måsten. Det känns som om det var otroligt länge sen jag fick vara ledig. En hel dag iallafall. Väl på jobb är det ju aldrig så farligt som man föreställt sig att det skulle va. Då är det ju faktiskt helt ok. Men jag känner att något saknas mig, något saknas i min kropp. Jag är liksom inte trött i den bemärkelsen att jag känner att jag skulle kunna sova ett dygn eller två, utan liksom utmattad. Bara helt off, helt slut i kroppen trots att jag inte gör allför stora ansträngningar. Bara att andas kan kännas som ett hinder och något som tar onödigt mycket av min energi. Jag borde verkligen gå och få det kollat. Det är påfrestande att leva som en fånge i sin egna kropp, man vill så mycket men man är så trött att det helt enkelt inte går att genomföra. Berocca, jag ska minsann gå och köpa det imorgon och se om det funkar. Värt ett försök.
Flickorna tyckte det var roligt att bli lämnade på dagis idag iallafall. En liten tröst. Speciellt efter påhopp om att jag lämnar iväg dom till okända (?) människor (dagis-personal).

Min huvudvärk börjar nog sakta men säkert försvinna. Vilket känns skönt. På lördag ska jag minsann umgås med Lina, vilket ska bli fruktansvärt trevligt eftersom vi kommit fram till att det var lite över 4 år sen vi gjorde något bara hon&jag ihopa. Igår hade jag en märklig disskution med en annan vän, det är otrolig jobbigt att prata med någon man faktiskt tycker väldigt mycket om och som mår väldigt dåligt. Speciellt när man vet att man försökt göra allt och att det ändå inte spelar någon roll. Sånt måste man ta sig ur själv, men det är påfrestande att se på utan att kunna påverka.