Blandade känslor idag. Känner mig nere, uppgiven och mållös. Ensam, ensam om allt. Det tar hårt att jämt vara den som står med två fötter på jorden, jämt vara den människa andra förlitar sig på och att alltid vara den som är starkast. Som inte bryter ihop, som inte låter tårarna falla just för andras skull. Ibland skulle jag bara vilja ge upp. Men det får man inte säga högt, för det är fel. Det är fel av mig för jag har inte bara mig själv att tänka på och jag vet det. Jag vet det så väl, jag upprepar det för mig själv varje dag. Men idag är en sådan dag så jag faktiskt inte orkar bry mig om andras åsikter, för jag är inte mer än människa. Jag behöver inte bevisa något idag, för jag vet att jag klarar allt. Just idag känns allt väldigt hopplöst och jag tillåter mig själv att visa det. För just idag så känner jag mig fruktansvärt ensam och jag är inte säker på något vad beträffar mig själv och hur jag känner. Allt är en oändlig mix av känslor och just idag så tänker jag inte gömma allt långt nere i mig själv.
Min huvudvärk gör även att jag känner mig illamående av bara tanken på mat. Men ett djupt hål i magen gjorde mig ändå tvungen att få i mig lite frukost trots att det tog emot. Allt känns faktiskt lite bättre nu och med lite kaffe på det så är jag iallafall inte helt borta. Dom har ju även varnat om att det ska snöa på torsdag (idag) men när jag steg upp imorse så tyckte jag minsann inte det såg så farligt ut. Dock var jag tvungen att hämta in tidningarna imorse och insåg till min förvåning att det faktiskt snöade, men att det blåste så kolossalt mycket att man inte kan se det om man anstänger sig eller rent utav vet att det snöar. Flickorna är på dagis idag, första gången på väldigt länge. Kan säga att jag inte alls känner för att gå upp till backaskolan och ner igen för att hämta dom. Men jag antar att jag inte har mycket till val, dom håller iallafall sig varma med hjälp av regnskyddet.
Idag beger sig även ena halvan av min familj till thailand. En resa jag egentligen skulle följt med på men fick inte ledigt från jobb till. Trots att jag faktiskt inte kände mig så ledsen över att jag inte fick följa med så kändes det väldigt konstigt att säga hejdå till syster för att inte träffa henne på två veckor. Trots att jag faktiskt inte träffar henne så jätte ofta fast att vi bor 200m ifrån varandra så kändes det ledsamt. Jaja, jag hoppas att dom kopplar av nu och får det skönt, jag ska halvt jobba ihjäl mig när dom är borta iallafall och få ihop en hyfsad lön i februari, vem vet, kanske tar tag i det förbaskade körkortet?