Efter dunder-passet häromdagen, dessutom utan en endaste bit mat i magen låg jag utslagen på sängen. Jag tappade förmågan att tala, och minsta rörelse kändes oändligt smärtsam. Inte för att gnälla, men att käka frukost klockan sju, för att sen inte äta mer under dagen och jobba 15 timmar, sova 2 på natten och stå/gå konstans tar ut sin rätt. Dumt, mycket dumt. Men jag stod pall men har ingen lust att ställas inför något sådant igen, därför funderar jag på hur jag ska gå tillväga. Imorgon blir även det en lång dag, dock inte på samma sätt. Sen tror jag att jag ska rakt hem och sova, inget snack om saken.
Även idag är jag nannig, vilket nog till stor del beror på min och Cornelias lilla sväng om i stan igår. Men vi hade mycket trevligt, som alltid! Tjejerna saknar jag också, det var jobbigt att höra dom i telefonen och jag skulle vilja ha hem dom nu. Men ett par dagar till sen så är dom hemma! Jag längtar.
Lite kaffe skulle nog vara på sin plats, innan mina ögon trillar ihop.