Många gör mig smått förvirrad, eller är det bara just sån jag är? Jag försöker slappna av, sluta tänka på det. Inte bry mig, låtsas som inget. Men jag har svårt för det, för det är inte så jag vill att det ska vara.
Ibland mycket, ofta väldigt lite. Jag hatar att aldrig få svar på mina oändliga frågor. Jag borde bry mig mindre.
Imorgon blir en tuff dag, jag har funderat mycket och länge på detta och det gör mig ont varje gång. Jag tycker det är så vidrigt, det livet så ofta gör mot så många. Men det är väl en del av det hela, men det borde inte vara så. Jag vet aldrig om jag hade fixat det, om jag hade varit så stark. Man kan nog aldrig förstå, förrän man själv genomlidit. Du var för ung för att gå bort, vila i frid! <3

Andra borde bara förstå när det är nog, när det räcker. Vinner du någonting på detta? Får det dig att må lite bättre? Men för första gången på länge känner jag inget. Det känns underbart.

"Jag hoppas du,
Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod,
asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta,
så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar förevigt alltid krasha"