Det är uppenbarligen hemskt synd om mig och inte en endaste människa har erbjudit sig att ta hand om mig medan jag är nästintill döende i förkylning. Jag avskyr att vara sjuk, fast vem gör inte det? Trots att man är tröttare än aldrig förr så kan man inte sova, mycket frusterande. Man kan knappt andas, att duscha varmt är skönt men jag får panik så fort vattnet närmar sig ansiktet. Allting känns hundra gånger svårare än vad det borde vara & detta ständiga jädrans snor som envisas med att forsa ut ur näsan. Ska det vara nödvändigt?

Idag har jag & tjejerna varit i skurup hela min lediga dag trots att jag har en massa annat som jag borde göra. Men jag hade säkert inte fått det gjort ändå och roligare för flickorna att komma ut lite än att sitta inne med sin otroligt sjuka mamma och lyssna på mitt gnällande. Så det har varit bus på lekplatsen, biblioteket & hemma hos mormor
&morfar. God middag och stress till tåget, som vanligt är jag alltid försenad. Nu sover tjejerna och jag tror att jag också ska gå och sova, imorgon blir det jobb och det är bara att bita ihop, finns inte mycket att välja på.



Undra om du tänker på mig så som jag tänker på dig?