Jag vill inte vara här, jag vill inte ta tag i min inventering och alla andra papper. Jag vill inte städa konferans-salar och jag vill inte vara trevlig. Jag vill vara hemma, dra täcket över huvudet och gråta tyst för mig själv. Världen är grym och jag vill glömma bara för en liten stund. Jag är trött på att springa i motvind och uppförsbacke. Jag är trött på att inte våga känna sig lycklig över saker då det genast går åt skogen och jag är arg på mig själv just nu. Jag vill inte detta, jag vill inte att det ska vara såhär. Tårarna är aldrig långt borta och jag känner mig känsligare än någonsin. Minsta lilla och jag känner hur det trycker på bakom ögonen. Besviken på mig själv. Så fruktansvärt besviken på mig själv. Fan Tina. Fan.