Jag vet inget alls. Så känns det i mitt huvud idag. Jag vet inte vart jag står och allting har lagt sig som en hinna över mig som gör det omöjligt att överhuvudtaget röra sig. Jag vet inte om jag ska blir ledsen, låta tårarna rinna eller om jag ska känna mig lättad. Det var ett så hårt besked, framförallt så plötsligt. Från att ena stunden är allt bra till att krashlanda in i väggen. Man försöker hålla upp fasaden, men bakom rasar huset. Jag vill inte ens tänka på det, varför kan man inte bara radera saker i huvudet lika lätt som på en telefon? Sen så hade det varit över, smärtfritt och bra. Men det är väl det som är meningen med allt detta, att det just är smärtan man ska behöva känna.


Imorgon kommer tjejerna hem, jag saknar dom. Det har varit ensamt i lägenheten och jag är så dålig på att ta hand om mig själv när dom inte är där. Dom ger mig energin till att ta vara på saker, att laga middag och inte bara slänga ner ett par salta pinnar och hoppas på att magen inte kurrar. Det ska bli skönt att ha dom hemma igen.
<3