Det var över två veckor sen jag skrev sist, ibland är livet för tungt för att förklaras i ord, ibland så bra att man inte finner några. Igår gick jag och nattade flickorna med ett leende och grät sedan i tysthet. Att ord kan ta så hårt och såra så mycket. Jag tror att omständigheterna spelar in, jag är väl lite extra känslig för hårda ord just nu. Men jag kände mig verkligen förnedrad, när jag egentligen inte borde. Jag är den sista som borde ta åt mig, ändå var det mig dom körde över. Jag fick en massa ursäkter idag, möttes av människor fulla med skam, men vad spelar det för roll nu? Orden är uttalde, dom finns kvar.

Jag vet att det inte finns plats för mig och inget intresse att göra någon heller. Jag låter även detta rinna ut i sanden, som så många gånger förut. Allting är som det har varit, och kommer alltid att vara så. Jag hatar trångsynta människor.



Jag har lite att stå i, men jag finner ingen lust. Jag måste förändra, för jag kan inte för mitt liv inbilla mig själv att det är såhär det ska vara, för då vill jag inte vara med längre. Livet gör det svårt att andas, åtminstone en del människor i det.



Blondi!
Nej, inte längre.
Jaså?
Det är rött nu!
Ajfan, rött? Där ser man.

Hur kunde jag lägga ner en endaste sekund av mitt vackra liv på dig?